Livet kommer alltid först!

Så är det ibland. Nu tänker jag total begrava mig i planeringen av 30-års kalas. Jag tar det som kommer med en vuxens ögon ;)
I mars fyller Andreas bror 30. Då ska vi skoja till det för honom. Vi hoppas även få komma på inredningsmöte för vår nya lgh. Den kommer ju ta hela året att inreda. :)
I April har vi Baby & Barn mässan som jag och min kollega Carro ska stå på i tre dagar! Hitills har vi fått 6000 st som kommer att besöka oss på vår facebook sida!
I maj ska vi gå en spännande spökvandring i Gbg med svärmor och svärfar.
I juni mitt kalas.
I Juli försöker jag och kusin Jenny dra ihop en släktträff. Vi väntar bara in lokalen vi ska hyra innan vi börjar förberedelserna där. Jag och Andreas tänkte nog vara uppe där i 3 v i rad. Det ser jag jättemycket fram emot eftersom vi ALDRIG varit där så länge. Behöver känna av min goa hemstad med alla i den som jag saknar.
I Augusti kanske jag får vara med på urkult beroende på hur min semester ligger.
I September blir det Rhapsody In Rock med Andreas familj.

Mycket kul att se framemot.

OK då väntar vi nu in mensen för att sedan göra en snabb genomgång den här gången.
Ingen nässpray utan bara sprutor rakt igenom. Proceduren kortas ner med nästan en månad. Förhoppningsvis är Mars månad vår månad. Då är det exakt 3 år sedan vi satte igång allt detta.

Håller vi tummarna igen. Även ni som börjar bli less på att hålla tummarna för oss :)

Nu är jag äntligen framme i Sollefteå. Skönt att vara här men det var en av de jobbigaste gångerna att åka för jag ville vara med Andreas också. Ville att han skulle följa med. Tyvärr kan han inte bara åka så där. Grät en skvätt över detta på tåget mot Göteborg.

När jag klev på tåget i Göteborg blev jag ensam i hela vagnen ända tills Stockholm. Väldigt skönt. Eftersom jag valt en tre bädds hytt och valt den översta gick jag och lade mig när jag fick sällskap. Var inte särskilt sällskaplig av mig men jag orkar inte det just nu.
För att göra saken bättre då så fick vi även en granne med ett kolik barn. Stackars människa skämdes nog förfärligt. Jag har inget emot barn som skriker så det störde mig inte, men tanken fanns hela tiden att jag kan ta ett kolikbarn bara jag får ett. Min hytt kamrat däremot suckade och stönade över detta barn. När det så småningom blev tyst började hon snarka högt och tydligt. DET klarar jag däremot inte av så bra. Så en god natts sömn kan man nog inte kalla det. Måste bara säga också en sak som störde mig med barnfamiljen var att varje gång barnet blev tyst talade mamman desto högre i mobiltelefon. Väldigt störande.

Känner mig just nu trött och hängig men det kan ju bero på mycket. Förhoppningsvis fylls energin på nu denna vecka.

Man ramlar, djupt djupt i ett svart hål. Man kan inte ta sig upp igen. Det rasar bara på sidorna hur mycket man än försöker. Kan ingen berätta varför jag är här i och vad som är felet på mig. Varför kan jag inte ta mig upp ur det djupa hålet?

Andreas håller mig uppe, stöttar mig och säger att klart vi kommer få barn en dag. Min kropp känns värdelös. En fet, oformlig klump som inte ens kan få barn. Jag vill bara komma bort från allt, då menar jag inte resa eller så utan byta mig själv.

Mensen kom igår. På jobbet såklart. Som tur var det sent på eftermiddagen och jag har en underbar chef som lät mig gå hem.

Idag känns det som vanligt lite ljusare. Men att gå på toaletten är extremt plågsame eftersom det är en ständig på minnelse av att det misslyckats åter igen.

Jag längtar tills jag får åka uppåt.