Uppskattar ni det ni har?

Häromdagen var vi på Lisebergs julmarknad med goda vänner. De har en son som är 1 månad yngre än Alicia. Det var supermysigt. Medans vi strosar runt där så får jag tårar i ögonen och en klump i halsen. Det är så konstigt, det har ju gått ett år sedan hon kom men fortfarande så uppskattar jag att vi får göra sånna här saker med henne. 
 
När jag står och städar efter hon har kladdat ner hela köket tänker jag samtidigt att det är så mysigt att äntligen få göra det. 
Både jag och Andreas säger fortfarande på kvällarna när vi tittar på henne att är det inte fantastiskt att vi fått henne. Vi vet att det är viktigt med egentid men när vi planerar en helg på hotell är hon inkluderad. Vi har ju haft så många "barnfria" år redan. Men vi försöker såklart ha egentid också. 
 
Missförstå mig inte, självklart har vi också dagar när man skriker av frustration och bara suckar åt henne, men det går över så fort hon tittar på mig med de underbara ögonen. 
 
Vi njuter varje dag och uppskattar henne så otroligt mycket! Vårat lilltroll!
 
 

Den eviga amningsdiskussionen!

Herregud vilket ämne! Det pratas om det överallt och med olika åsikter. Höjda ögonbryn när man säger att man inte ammar och andra som nickar instämmande. Jag slutade amma för att det inte funkade och jag kände mig inte bekväm med det till slut. Det var nog inte mysigt för varken mig eller Alicia till slut. Jag är glad att hon fick de första viktiga veckornas mjölk och råmjölk.
Idag kom det upp igen men nu var det om gifterna i modersmjölken. Visst finns det miljögifter i modersmjölken men det är ändå viktigt att man försöker om man är bekväm med det. Fördelarna är fler för att amma när det gäller immunförsvar och näring för barnet. Bara man inte ammar för länge. ( Jag har kollat upp detta, det är inget jag hittat
på själv). Jag var noga med, och är fortfarande, att äta ekologiskt under graviditeten för att minska så mycket jag kunde på det jag kunde förhindra. Så min åsikt är helt enkelt: Gör det du tycker är bäst för ditt barn och dig. Se för och nackdelar. Modersmjölk är fortfarande det bästa för ditt barn men ibland går det bara inte.

Det mörka hålet är tillbaka...

Jag älskar mitt barn över allt annat och hon ger mig så mycket glädje, så varför kan jag inte bara få njuta nu?
Var hos läkaren häromdagen för att kolla varför jag inte slutat blöda efter förlossningen. Detta får jag som svar:
-Tyvärr har det samlats rester i livodern som fastnat och med risk för infektion får du nu antibiotika. -
-OK det är ju lungt
-Vi måste även operera bort det...
Jag bröt ihop. Jag orkar inte igen. Jag trodde vi var klara med alla blodprov, gynundersökningar, smärtsamma operationer och undersökningar. Så jag sitter där med min älskade dotter som vi äntligen fått,  med tårar i ögonen för att det ännu inte är över. Åter igen ska vi gå igenom massa procedurer. 
 
Att jag nu har min älskade man och dotter får mig iallfall att se framåt och hoppas att detta är det sista som jag måste gå igenom med detta område.

I bland måste man bara stanna och titta...

I kväll satt jag i tv-rummet och Alicia sov i sovrummet. Plötsligt känner jag ett så stort behov utav att gå in och titta på henne, bara få röra vid hennes kind. Jag stod där i mörkret och en stor tyngd började trycka över bröstet. Tårarna vällde upp i ögonen och hela min själ bara skrek. En otrolig lycka fyllde hela mig och en undran över att vi fått detta underbara barn. Vad har vi gjort för att förtjäna henne? Hon är så snäll och charmar alla på sin väg. Hon har det sötaste leendet och så kloka ögon. Hon är värd allt och lite till. 
 
 
 


 


 


 


 


 

Livet blev lite annorlunda

 
Fantastiskt, underbart och skrämmande. Mycket känslor nu. 
 
Här kommer min förlossningsberättelse: 
Vattnet gick på fredagen den 15/11. En kväll när jag stängde jobbet själv och Andreas var i Jönköping och min backup chaufför i London :) Kom hem halv sju och Andreas vandrade innanför dörren kvart över sju. Precis då smällde det till i magen som en redig spark. Jag skämtade och sa attt nu gick vattnet, men inget vatten kom. Så vi lagade mat, tacos och dukade fram allting. Jag satte mig i soffan för att sätta på musiken, reser mig sedan upp och med en äkta hollywoodstil går vattnet med ett splash. 
Kastar mig på toaletten och sittandes där ringer ner till förlossningen. Får order om att komma in men vi behöver inte stressa eftersom jag inte har värkar. Andreas fick i sig en tacos och plockade undan. Jag fick på mig rena kläder och packade klart väskan, så åkte vi. Ner till Varberg där de satte mig på monitorn för att se at allt var ok med henne. Då satte även värkarna igång. Vi fick stanna över natten och jag fick morfin så jag kunde sova. Dagen efter hade värkarna upphört och vi kunde åka hem för att sedan komma tillbaka på kvällen igen. Värkarna startade igen och åter igen fck jag morfin. På söndagen var de borta igen. Så vi åkte hem, gick på ett litet kalas och sedan ner igen för åter en natt med morfin. På måndagen satte de igång mig.
Kl 11 satte de in droppet. Kl 1 var jag öppen 5 cm och lustgasen var min bästa vän. Men så kom man till stadiet där jag tiggde om ryggmärgsbedövning. Medans den sattes så lyckades jag dra så mycket lustgas att jag tuppade av. Det visste jag inte ens att man kunde. Kom tillbaka fort igen däremot. 
Efter ryggmärgsbedövning blev jag ganska kaxig för nu gjorde det ju knappt ont längre. Kl 4 ville jag krysta men hade inte öppnat nått mer så de kollade lite extra. Det visade sig att lill tjejen inte hde gått ner som hon skulle och hon låg med pannan först. Så i tre timmar låg jag med krystvärkar som inte kunde användas. Så var det äntligen dags. 
Hon låg fortfarande inte som hon skulle så det var bara att kämpa på. Men så hör jag de magiska orden: Vi får nog tillkalla läkaren. De värsta orden man kan få i ett förlossningsrum känns det som. 
Han kom och jag fick extra kraft jag inte visste jag hade och fick ut henne. 2 min till och vi hade fått kjesarsnitt.
 
Efter 3 väldigt känslosamma dagar på BB åkte vi hem. Och tack vare en oroligt snäll liten tjej som sov hela tiden fick vi två veckor med bra sömn och läka i lugn och ro i kropp och själ. 
Nu är dygnsrytmen annorlunda och sömnen är inte lika bra. Magen krånglar och det är väldigt frustrerande men allt är värt det!!!
 
Hon är här, hon är underbar och hon är våran!!!

Det närmar sig.

 
Svårt att fatta att det bara är några få veckor kvar! Magen växer och det är verkligen supertungt. Man blir anfådd för minsta lilla och allt är ett större projekt än det var innan. Bara att få på strumporna är ett maratonlopp :)
Babyrummet är nästan klart, bilstolen står hemma och väntar och alla saker är tvättade. Babyn har ju mer kläder än vad vi har. Nedräkning nu då!!

Väntans tider.

8 veckor kvar. Herregud!!! Syster har fått barn och nu är det snart min tur. Magen rör sig och fogarna krånglar. Spänningen är olidlig. Men idag fick jag en superöverraskning!!
 
En Babyshower!!! Jag misstänkte ju att jag skulle få en men herregud vad överraskad jag blev! Efter en mysig frukost hemma hos svärföräldrarna drog Andreas med mig till kungsmässan i ca en kvart. Sedan fick han panik och ville hem för han påstod att han luktade svett :) Drog världens grej i bilen hem om deo m.m. Han kan ljuga min man också, det trodde jag inte :) Jag var ganska sur på honom för jag tyckte att han var jättetråkig som inte ville umgås och hitta på saker på vår gemensamma lediga dag. Han låser upp dörren och min första reaktion är att det luktar mat i hela lägenheten? Helt plötsligt hoppar min vän Emmas son Oliver fram och jag bara gapar och undrar hur i hela friden han kom in? Chocken är total. Tusen tankar!! Kommer runt hörnet och där sitter de :) Underbara vänner. Jag är så chockad och för att samla mig vänder jag mig bort och ögonen är fyllda av tårar. Jag är överraskad och inser helt plötsligt att JAG får en babyshower. JAG får öppna paket med babysaker. JAG och MIN mage är i fokus! Lyckan är så total. Min vänner är samlade ( även de som inte kunde vara där, kändes som om de var med). De som vet vad vi gått igenom, de som stått bakom oss genom allt, de som jag ser är så lycklig för vår skull. Ni är helt klart bäst!! 
 
Nu blickas det framåt och jag är så tacksam för vad jag har och det jag ska få. Resan har varit tröttande och plågsam men med många guldkanter. Nu är vi snart där!

Vilket år!

Det inte många vet är att mitt nyårslöfte förra nyåret var att jag skulle ha ett barn innan årets slut. Ett naivt löfte som jag inte hade någon aning om hur jag skulle uppfylla :) Men med nya IVF:er nära och med ny kraft i kroppen skulle detta visst gå. Så fick vi beskedet om lillasysters graviditet och min första tanke var: OK inte mitt barn men nära ändå! :) 
 
Vilket år det varit hitills:
Systers graviditet och all glädje blandat med sorg över att de flyttade tillbaka till Norrland.
Vårt stora mirakel!!!
Flera vänners födslar
Två bröllop för underbara vänner.
Resa med make till Sicilien (utan alkohol och goda ostar :) )
 
Ser fram emot:
Systers födsel
Stockholmsweekend med underbara kusinerna 
120 års kalas :)
Många förändringar i hemmet
Vårt mirakels födsel
Jul i Norrland med, inte bara en utan två bebisar!!!
Firandet av 6 år som otroligt lyckligt gifta (otroligt nog om man ser vad vi gått igenom.)
 
 
Jag tänker inte säga att livet börjar nu för vi har levt det hela tiden, utan att vi nu går in i ett nytt skede i livet!!!
 

Babyångest!!

Jag har varit översvallande lycklig i flera veckor. I går kväll kom den, den ångesten som jag hört man kan få. Tusen tankar, lite panik i bröstet och ett herregud jag klarar inte det här!! En liten människa som kommer att vara beroende av oss. Tänk om vi inte klarar det! Tankarna formades om ända upp till tonåren. Tänk om hon blir hemsk, för att vi gjort allt fel?
Idag är ångesten borta och ersatt av förväntan igen.
Jag kommer att vägra bli en solsidan mamma, det säger jag bara. Jag tror verkligen på att varje barn är unikt och föräldrarna vet bäst vad som gäller för just det barnet. Sedan kan man självklart be om råd och tips, det gör jag ju hela tiden redan nu. Jag kommer inte att läsa tusen böcker, artiklar och hänga på familjeliv. Jag ser och lär av andra hela tiden och gallrar sedan vad jag tycker passar mig bäst.  En vän till oss sa följande som jag tyckte va bra: De flesta föräldrar tycker nog inte att andra föräldrar gör rätt med sitt barn.
Det hade han nog rätt så skit i vad andra tycker då och koncentrera dig på att känna efter vad du själv tycker. Detta kommer inte bli en dans på rosor, det vet jag. Men jag och älskling har klarar det. Vi får ta det som det kommer. Hon sparkar glatt i magen och en ilning av lycka sprider sig varje gång. Oavsett vad som händer i framtiden är hon vår dotter och hon är otroligt välkommen in i våra liv.  

Fantastiska små saker

Tänk att man kan vara så lycklig hela tiden. Dessa små rörelser som ger ett leende varje gång man känner dem. Den roliga skrämmande känslan när man skulle beställa barnvagnen. Inse att tiden flyger iväg och det är mycket som ska göras :) Att se älsklingen lycklig och så öm och kärleksfull mot både mig och magen det är det bästa! Ska man vara så här lycklig hela vägen så är det ju helt otroligt!

Mirakel kan hända.

Vid det här laget vet de flesta vad som har hänt. Vi svävar på moln och vem skulle inte göra det? Efter 6 års förtvivlan, smärta och uppgivenhet är det äntligen våran tur :) 
Jag vet att alla barn är mirakel men (ursäkta till alla som blivit "snabbt" gravida) detta känns som det största miraklet någonsin. Vi lyckades helt själva!! 
 
Jag klagade på att min mens var oregelbunden, tog ett gravtest för att få igång mensen och fick en chock!!! Det vackraste plusset i världen!
V 10 fick vi gör första ultraljudet och se där låg en liten böna :) V 13 fick vi göra ett till och bönan hade växt!! Ett hjärta slog!
 
I går fick vi göra vårt tredje ultraljud och där låg en bäbis! Som visade fint hjärta, alla delar i kroppen den skulle ha och 5 fingrar på en hand som vinkade glatt mot oss. Sparkade villt och äntligen kände jag sparken. Efter en timmes letande visade den äntligen upp vad den var. En flicka!!!
 
Vi har en flicka i magen!!! Det slog mig precis där: Vi ska bli föräldrar!!! Äntligen. 
 

5 år från nu?

Ni vet när man får frågan om vart är du om 5 år. För några år sedan hade jag sagt barn, jobb jag trivs med, ekonomi som är bra och en familj och man som älskar mig.
Jag fick allt utom barn och som jag känner idag ser jag inga barn inom 5 år heller. Hopplösheten har grabbat tag i mig. Jag är trött, så trött hela tiden. Ena sekunden mår jag bra och nästa är ögonen tårfyllda igen. Minsta liten sorglig eller glad sak som jag ser eller hör börjar jag gråta. Försöker aktiivera mig med olika saker så jag inte ska fokusera. Jag hatar att tycka synd om mig själv, jag hatar att jag är så kall så jag inte kan prata om det, eller det är snarare så att jag kan prata om det tills det blir för känslosamt sedan drar jag mig snabbt tillbaka och börjar prata om annat. Ingen ska behöva höra mina problem och jag vill heller inte sätta dem i en situation där de blir obekväma och inte vet vad de ska säga eller göra. 
Det är väldigt svårt att säga vad det är som får mig att må dåligt också, jag kan själv inte specificera det, bara räkna upp flera saker jag tycker är jobbiga. 
 
Efter en mysig helg med min man så mådde jag så bra tills ikväll när vardagen kom tillbaka. Vad ska jag göra?

Nu orkar jag inge mer...

Man har perioder i livet när man mår bättre och vissa när man sämre. Nu kommer sanningen. Jag vet att det inte är någon som läser den här bloggen längre men för min egen skull skriver jag nu av mig.
 
Jag orkar inte längre. Jag orkar inte hålla den här fasaden av att jag mår bra. Jag kan låtsas hur mycket som helst och vissa dagar är bättre än andra. Min kropp är trött, min själ är trött. Hela jag har gett upp. Jag orkar inte.
Nätterna är fylllda av gråt och virriga tankar. Ilskan ligger nära till hands. Alla dessa problem folk har... Så ynkliga saker känns det som. De problemen finns det en lösning på! Jag hoppas detta inte avskräcker mina vänner från att prata med mig om deras problem i framtiden för i vanliga fall känner jag inte så här men just nu orkar jag inte. Just nu blir jag bara frustrerad. 
 
Tiden går och inget händer. Det blir inget barn. Lyckan över andras kommande barn är här men ändå inte. Sorgen är just nu större. Allt är fel. Jobbet är för stressigt, ekonomin är inte som den ska vara, jag är tjock, mitt hem är inte som jag vill, min säng är fel, min man snarkar, bilen behöver städas, jag vill resa, JAG VILL HA BARN! 
 
Jag behöver komma bort men har inte råd såklart denna månaden. Hade det vare nästa månad hade det inte varit något problem. Vill åka hem till familj och vänner. 
 
Vet inte vad jag ska göra, bara gråta och hoppas det går över? Får alltid höra att jag är stark. Nu orkar jag inge mer.. 

Här kommer sanningen...

Nu har det gått 8 veckor och här kommer resultatet:
 
 
 
 
 
Själv ser jag ingen skillnad förutom när jag har kläder på mig och känner mig piggare och smalare. Som vanligt är mät resultatet inte vad jag önskade och bilden var inte mycket att hurra över men jag tänker fortsätta tills jag är nöjd och sedan hitta en bra livsstil i detta.
 
Idag var vi även hos läkeran igen för att påbörja en ny utredning om vår barnlöshet. Hon gjorde ett ultra ljud och hittade en 2,5 cm stor knut i livmodern. Detta kan hindra att ägget fäster sig så nu får vi se vad nästa steg blir.
Vi tänker kämpa på!!!
 
 

Förlåt

Jag veta att jag varit dålig på att skriva men det har ju inte hänt så mycket.
 
Jag känner av min kropp på ett positivt sätt nu. Vi är på 8:e veckan och tyvärr är både jag & Andreas sjuka så träningen har fått vänta lite. Men vi lägger på en vecka till för att uppväga den förlorade tiden.
 
Sedan är mitt mål träning 3 ggr i veckan och fortsatt med bra mat. Nästa söndag kommer det upp två bilder här: Första veckan bilden och sista veckan bilden. Ska bli spännande att se om det är någon skillnad. Att det verkligen syns menar jag.
 
 
Annars går allt bra. Jag har fått lite mer ledig tid nu men är ändå fullbokad, förstår inte det där :) Spa resa är bokad med goda vänner. Min semester är om 3 v och antingen blir det Sundsvall eller en utlandsresa. Det är min belöning för dessa veckor! Ladies night är bokad ;) Två stockholms resor inbokade, en med jobbet & en med vänner till SHM.
På tisdag ska vi till läkaren för att se om vi kan få igång våran process igen.
 
Vill bara säga: Allt går om man vill

Frånvarande

Ja jag vet att jag varit dålig på att skriva men jag kan ju inte bara skriva för att skriva.
 
Veckorna är superhektiska just nu.
Jag kliver upp 05,30 och åker ner till gymmet och där löper jag först på bandet i en halvtimme och sedan blir det olika övningar Andreas tagit fram till mig. Sedan hem. Frukost. ibland somnar jag sedan eller bara slappar lite.
Ner på jobbet och sedan ett till pass på gymmet på eftermiddagen. Hem och äta middag och sedan är det dags att sova :)
 
Rutinen blev däremot störd totalt i lördags när vi var på bröllop. Helt fantastiskt vackert var det. Jag hade fått hår och makeup lagt av supersöta vänner och en ny klänning som framhävde de nya delarna av mig (eller de avsaknade delarna). Det blev en 8 rättersmiddag som åts med god aptit för det var supergott. massor med onyttigheter och vin och godis på det. Söndag inbar då att jag var så trött så jag inte visste vad jag hette. Men Andreas drog iväg mig på gymmet och efter en otroligt trög start gick det bättre än någonsin. Väldigt mycket energi att bränna bort.
 
Mina söndags mätningar har vi lagt av med efter att jag blev så besviken sist. Så det får bli ett slut resultat istället. Bara 3 v kvar nu men vi ska lägga på 1 v till eftersom vissa dagar har det inte funnits tid till att träna.
 
Humöret sjunker och stiger för varje dag. vissa dagar är jag supertaggad och vissa super slö. Men det finns ju inga ursäkter så det är bara att köra. Däremot har jag börja sova dåligt igen och det är ju lite konstigt.
 
Ses en annan dag!

Sanningen

Ja jag vet att jag brukar lägga ut resultaten på söndagar men när det inte finns något resultat att visa är det ju bara onödigt:( Igår var en förmiddag med ångest och tårar efter mätning och vägning. Jag fattar ingenting plus att jag gått upp 1 kg?! Förhoppningsvis i muskler men ändå. All min energi bara försvann. På Gymmet gjorde vi en övning jag inte klarade av och då kom tårarna igen. Nu får det räcka nu måste det börja visa resultat!!! Hela veckan gick jag och mådde bra (JA jag vet att det också räknas) kände mig smalare än på länge och stolt över mig själv att jag inte fuskat någonting och verkligen kämpat hårt med träningen. Så kom söndagen och allt jag trott under visade sig vara fel. Idag känner jag mig tjock och ful igen. Tankarna kommer hela tiden, varför hålla på när det ändå inte funkar. Varför plåga mig själv med tidiga mornar och konstant träningsvärk i kroppen. Alltid hungrig och saknar massa saker i min kost. Ändå klev jag upp i morse och sprang runt hela spåret, ändå ska jag på gymmet ikväll. Varför? För att envis som en åsna är jag och detta SKA ge resultat om jag så ska hålla på i 8 v till. Så det så!

Alltså denna eviga smärta!!

Tänk dig att vakna och försöka komma upp ur sängen men hela kroppen kämpar emot. Så har jag haft det nu i två dagar. Varenda muskel i kroppen, till och med ställen jag inte visste jag hade muskler, värker. Konstiga ställen som sidan av ryggen, övre delen av skinkorna, axklarnas nedre delar och såklart ljumsken också. Jag har svårt att sitta ner och ta mig upp från toaletten också :) Funderar på att skaffa sånna handtag som finns på handikapps toaletter. Det värsta är att jag vet att denna smärta kommer inte försvinna bara flytta på sig under dessa veckor. Hur vet jag det? Jo för nu gymmar vi varje kväll också. Jag har fått leka med bollar, tyngder och skivstänger. Använt maskiner jag aldrig sett innan. Smärtan kommer att återstå. Hoppas målet är värt det.
 
Vilka otroligt härliga och uppmuntrande kommentarer jag fått från er också!!! Det gör att jag vill kämpa hårdare. Ett exempel på min nya syn på livet är igår när jag istället för att vänta på bussen i en halvtimme tog mig en promenad istället. Jag kom fram samtidigt som bussen :) Otroligt tråkig sträcka att gå och jag ska erkänna att jag trodde den var kortare.
 
Fullspäckad höst nu framför mig och igår började planerna ta fasta på en liten spa resa med goa vänner. Ska man unna sig så ska man.
 
Eftersom jag känner mig fylld av energi och hopp har jag också nu bokat in en ny utredning och den börjar 9 okt. På ett annat ställe. Hoppas på lite mer svar denna gång.
 
kram på er
 

Jag gjorde det!!!

när jag för en vecka sedan i vild panik skrev att jag hade blivit utdragen på en jogging tur trodde jag verkligen inte detta om mig själv. Varje dag sedan dess (utom fredagen) har jag varit ute och sprungit. 4,8 km varje dag. Eller ja sprungit och sprungit...  Sprungit, gått, gått sprungit. I går fick jag inte gå utan fick bara stanna helt. Detta gjorde mig så frustrerad av att jag inte tog mig farmåt att jag bara stannade 6 ggr. Bara, säger jag för att det är otroligt bra jobbat av mig.
 
Men idag....  Jag sprang 4,8 km och stannade 1 gång i 10-15 sek. Det ni. Och då gymmade vi ändå en timme igår kväll också så kroppen är väldigt mör.
 
Mina kusiner sprang Tjejmilen i helgen och det har inspirerat mig. Nästa år ska jag också springa!!! Jag vet att vissa som läser denna blogg också tänker hänga på. Då menar jag alla tjejer, även ni som inte lämnar kommentarer när ni är här. Jag vet vilka ni är!
 
 
Kram

Som vanligt besviken.

Dagen började illa. Trött i hela kroppen och pga av extra jobb denna helg blev det förskjutet med med träningar så jag har inte fått någon riktig vilodag därför var varken jag eller kroppen på humör för joggingrundan. Tungt gick det men ändå lättare än första dagen.
 
Mätnngen var en bevikelse i mina ögon och jag fattar inte att det inte går fortare. Här kommer resultaten:

Tidigare inlägg
RSS 2.0