Livet kommer alltid först!

Jag hoppas kunna skriva av mig lite granna här så nu börjar jag.

Julen är nu över, den har som vanligt varit jättetrevlig och mysig.
Min kära man fick en avhyvling för det såg ut som om det låg en stekpanna under julgranen (i år igen kan tilläggas) han spelade med och sa att det var ett plättjärn och jag blev faktist fly förbannad. Jag vet att man ska vara glad för vad man får men inte en stekpanna till. Men han hade slagit in en stekpanna som han lånat och i den låg det en eltandborste som jag faktist önskat mig. Där fick jag. Utöver det fick jag en helt otroligt underbar krypa in i filt som hade ärmar och var jättestor.

Snart åker jag upp till Sollefteå och Sundsvall. Ska bli så mysigt att träffa mina kusinbarn, kusiner och min underbara vänner i Sundsvall. Min Petra har blivit så vuxen så hon ska gifta sig och till min stora glädje vill hon låna min bröllopskappa. Det är jätteroligt!!!
Min barndomskompis Anna längtar jag jättemycket efter vi har inte setts på 8 mån nästan.
Kusinbarnen växer ju så det knakar och man missar så mycket så dem vill jag absolut träffa nu också.

Mamma och pappa har skaffat katter så dem vill man ju också se.

För att gå vidare då...
Min man och jag har försökt få barn i två år nu och hela den här tiden har jag varit stark och gått igenom både plågsamma undersökningar och operationer. Jag har haft ont, har mens istället för ägglossning känns det som och varit så otroligt glad för alla som fått barn. Det börjar svikta nu...
När ingen ser mig gråter jag, ser jag födslar på TV svider det i hjärtat och för varje mens jag får sjunker hoppet och gråten kommer.
Min man ställer upp och förstår mig men förtvivlan måste jag bära själv.
Tack gode gud för mitt jobb där jag hela dagarna får se söta barn och underbara människor som gått igenom samma sak som jag men lyckats till slut. Det ger mig hopp. Man får kämpa vidare och hoppas att en dag blir det min tur.