Livet kommer alltid först!

Solen skiner och vi lyfter kl 22 för England men det känns inte som om vi ska åka någonstans eftersom man fortfarande sitter på jobbet. Jag packade igår och försov mig så grovt i morse så Carro (min kollega) ringde och undrade vart jag var. Jag som ställt kl jättetidigt så jag skulle hinna med något på morgonen. Men men så är det. Som tur är har ju Andreas semester så han kunde fixa det mest idag. Våra flygbiljetter kostar oss 1000 kr för båda tur och retur eftersom vi inte har något baggage. Det är inte dåligt. På flygplatsen hämtar mamma och pappa upp oss i en husbil som vi ska bo i och den 9:e ska vi ha minnesstund för farmor och strö ut hennes aska. Hon ska få komma hem.

Idag kom det in en kund på jobbet som jag har haft mycket med att göra. De kom in innan de skulle till Ryssalnd för att adoptera och kollade vagn och jag har följt dem sedan dess. Allt var klart för dem och de hade väntat i nästan 8 år på att få adoptera och nu ville inte Ryssland släppa ett barn till dem för att de ansågs för gamla. Båda är väl runt 40 kanske. Hur dumt är inte detta? Massa barn som behöver föräldrar, de har väntat i evigheter och så kan det falla på något så dumt. Men det lyckades och de har nu en otroligt söt liten pojke. Sånt gör mig glad och ger mig hopp om att det alltid finns lösningar.

Vi höres när vi kommer hem på måndag.

Kram på er