Vart går min egna gräns?
Idag har jag en sån dag när jag bara vill lägga mig ner och dö. Inse att min kropp har inte varit 100 % frisk sen 2008.
Allt vi behövt gör med utredningen har varit massa smärtor och läkningsprocesser, sedan uttag och insättningar, ont i magen och uppsvullen, ont i äggstockarna för jämnan, huvudvärk, viktuppgång, hälsporre, illamående, trötthet ava allehanda mediciner och nu en fot som inte vill vara med längre.
Jag orkar liksom inte. Men samtidigt kan man ju inte bara lägga sig ner. Så gör man inte. Men ska dey vara så här. Hela livet fyllt med plågor, besvär och symptom? Och säg inte att det blir bättre för det borde det blivit ändå efter 3 år. Det var ju nu kroppen skulle få läka och må bra. I stället kommer allt. Jag känner mig som en belastning både hemma och på jobbet. Jag sov bättre för att jag gick promenader, en omöjlighet nu med foten, så nu har jag sovit dåligt också senaste tre nätterna. Psykist eller inte, vad vet jag.
Känner mig ledsen, på gränsen till deprimerad. Fast jag har så mycket att se fram emot. Men hur mycket är det meningen att jag ska orka. Fasaden finns där, jag klarar detta också. Men just nu vet jag faktist inte. Vad ska jag göra? Hur fixar jag det här? Hur ska jag må bra igen?
En kund förlorade sin ena tvillingdotter fick vi veta igår. En av mina kunder. Jag höll på att bryta ihop! På Jobbet!!! Det går ju inte fattar ni väl. Vad händer med mig?
Tänk om detta leder till att jag förlorar både Andreas och jobb för att jag klagar för mycket, eller blir sämre och bara är en belastning?
Allt känns tungt just nu. En annan stor sorg är att mina vänner från Sundsvall inte kan komma på min födelsedag. Jag förstår dem för det är TOK dyrt att åka, men jag ville så gärna. Kanske för att jag är extra känslig just nu. Kände mig ensam igår. Fast jag har så många underbara vänner här så saknar jag det jag en gång hade också. Jag saknar Sundsvall och allt som ingår. Samtidigt vet jag att skulle vi bo där skulle jag sakna det jag har här. Snacka om att slitas två olika håll. Andreas skulle aldrig vilja flytta dit heller :(
Usch vad jag klagar men sån är jag just nu tyvärr.
Allt vi behövt gör med utredningen har varit massa smärtor och läkningsprocesser, sedan uttag och insättningar, ont i magen och uppsvullen, ont i äggstockarna för jämnan, huvudvärk, viktuppgång, hälsporre, illamående, trötthet ava allehanda mediciner och nu en fot som inte vill vara med längre.
Jag orkar liksom inte. Men samtidigt kan man ju inte bara lägga sig ner. Så gör man inte. Men ska dey vara så här. Hela livet fyllt med plågor, besvär och symptom? Och säg inte att det blir bättre för det borde det blivit ändå efter 3 år. Det var ju nu kroppen skulle få läka och må bra. I stället kommer allt. Jag känner mig som en belastning både hemma och på jobbet. Jag sov bättre för att jag gick promenader, en omöjlighet nu med foten, så nu har jag sovit dåligt också senaste tre nätterna. Psykist eller inte, vad vet jag.
Känner mig ledsen, på gränsen till deprimerad. Fast jag har så mycket att se fram emot. Men hur mycket är det meningen att jag ska orka. Fasaden finns där, jag klarar detta också. Men just nu vet jag faktist inte. Vad ska jag göra? Hur fixar jag det här? Hur ska jag må bra igen?
En kund förlorade sin ena tvillingdotter fick vi veta igår. En av mina kunder. Jag höll på att bryta ihop! På Jobbet!!! Det går ju inte fattar ni väl. Vad händer med mig?
Tänk om detta leder till att jag förlorar både Andreas och jobb för att jag klagar för mycket, eller blir sämre och bara är en belastning?
Allt känns tungt just nu. En annan stor sorg är att mina vänner från Sundsvall inte kan komma på min födelsedag. Jag förstår dem för det är TOK dyrt att åka, men jag ville så gärna. Kanske för att jag är extra känslig just nu. Kände mig ensam igår. Fast jag har så många underbara vänner här så saknar jag det jag en gång hade också. Jag saknar Sundsvall och allt som ingår. Samtidigt vet jag att skulle vi bo där skulle jag sakna det jag har här. Snacka om att slitas två olika håll. Andreas skulle aldrig vilja flytta dit heller :(
Usch vad jag klagar men sån är jag just nu tyvärr.
Kommentarer
Postat av: Du + jag och framtiden
Försök ta en paus från allt, gör något kul och annorlunda, vad som helst bara för att få tankarna på annat. Försök ha lite olika planerade saker att se framemot. Så fick vi göra. Vi kunde inte bara gå och vänta. Det skulle ha tagit kol på mig.... Det behöver inte vara stora dyra projekt.... Kram på dig!!!
Trackback
